BERÄTTELSE 6

26.07.2021

Jag är en 40-årig kvinna som idag mår bra, riktigt bra. Men jag har varit med om något fruktansvärt som för alltid satt spår i mig. Och om min historia kan hjälpa någon, så vill jag bidra med att berätta om min erfarenhet och min historia som följde efter 4 år med kopparspiral. Min kopparspiral sattes in efter att min son föddes 2010. Jag valde den för att slippa äta piller med hormoner, jag ville inte ens ha en hormonspiral, för jag var lite försiktig. Sen började ett rent helvete. Men jag lade inte ihop något av symtomen med kopparspiralen, herregud, den skulle ju vara biverkningsfri. Jag hade ju blivit tvåbarnsmamma efter en lång och orolig graviditet med enorm anspänning, klart att jag var sliten! Amma, vakna nätter, sonen sov inte i princip på 3 år (!). Vi flyttade, jag jobbade extra. Började sen plugga på distans 75%, samtidigt jobbade jag ca 50% och var själv mycket med barnen. Villa, trädgård.... Klart att jag var trött, sliten, orkeslös. Men till slut var jag tvungen att kolla upp på vårdcentralen om allt verkligen stod rätt till. 

Efter en mild variant av körtelfeber i juni 2014 så blev jag bara sämre och orkade bara vara uppe kortare stunder. Jag fick upp ögonen för att det kunde vara kopparspiralen när jag hade sprungit på vårdcentralen otaliga gånger, tagit mängder med blodprover som inte visade något, gjort ultraljud på hjärtat, arbetsprov och långtids-EKG. Jag mådde oerhört dåligt, det var hemskt! Läkarna förstod inte alls vad jag var så dålig av. Ovissheten var vidrig,  psykiskt påfrestande. Jag fungerade inte längre i min vardag. Jag googlade PMS, PMDS, ångest, kopparspiral ... och ramlade in på en blogg som fick mig att börja gråta av lättnad. Där och då förstod jag att det var min kopparspiral som var boven i dramat. Där läkarna gått bet. Där jag var utlämnad och vilsen i mitt mående. Jag kände så oerhört tydligt att något var väldigt fel i kroppen, och när läkarna inte hittade något fel, den känslan var hemsk. Jag kände mig så utlämnad. De ville bara ge mig antidepressiv medicin. Jag vägrade, jag kände att något inte stämde. 

Då hittade jag bloggen som räddade mig. Det var ju som att den handlade om mig!! Jag var förgiftad. Jag minns att jag ringde min mamma och grät, "Mamma, jag har hittat vad felet är." Då grät hon också. Nästkommande vardag tog jag ut min spiral efter att ha haft den i 4 år. Jag ringde till gyn på närmsta lasarett, och bad om att få ta ut den. Mödravården där jag bor hade semesterstängt men jag fixade inte att vänta. En äldre kvinna som svarade lyssnade in mig och såg till att jag fick komma samma eftermiddag.  Hon som sen tog ut spiralen var chef på avdelningen. Hon skrattade åt min teori. Men hon tog ut spiralen. Sen var det inget mer med det. Hon anmälde inga misstänkta biverkningar, hon förde inga anteckningar. Jag gick hem och anmälde till Läkemedelsverket, alla mina misstänkta biverkningar. Det såg jag som min plikt. 

Jag hade ett enormt stöd av tjejen som startade bloggen om biverkningar av kopparspiral. Herregud, utan henne vet jag inte vad jag hade gjort. Senare startade hon även upp en grupp på Facebook för att sprida informationen och kunna få ut informationen till fler kvinnor, och herregud, antalet medlemmar ökade i sån hastighet! Tusentals kvinnor vittnade om samma upplevelse och erfarenhet, den känslan var helt otrolig. Jag var inte ensam, jag höll inte på att tappa förståndet. Idag 2021 har gruppen över 8000 medlemmar. 

Sen började en lång och hemsk resa mot tillfrisknande. Jag fick svart på vitt via en hårmineralanalys att jag hade oerhört hög kopparnivå i kroppen som samtidigt lett till zinkbrist och mängder med fler obalanser. Kopparstapeln i diagrammet var så hör att den inte rymdes i diagrammet ens. Jag var inne på rätt spår! Mina misstankar besannades där och då. När kroppen gör sig av med kopparöverskott, kommer symtomen sju resor värre. Och det gjorde det verkligen, ett rent helvete var det. Det har varit en mardröm där jag i perioder tom blivit sjukskriven. Orkeslös på ett sätt som skrämt mig, matt i kroppen och svag, så svag, som att benen inte bar mig stundtals. Ofantligt trött fast jag sovit en hel natt. Tappade mängder med hår. En durrande känsla i kroppen. Svimkänsla, yrsel och hjärtklappning. Andfådd för minsta lilla ansträngning. Ångestattacker helt utan anledning. Oro för saker som jag inte kunnat sätta fingret på. Rädd som om jag blivit skrämd! Fast jag inte blivit det. Jag kände inte längre igen mig själv. Immunförsvaret var kasst, jag var förkyld med feber varje månad under vintern 2013-2014 (zinkbrist sänker immunförsvaret). Jag hade som en hjärndimma där det var svårt att fokusera på en text, svårt att komma ihåg saker. Jag studerade samtidigt vilket gjorde att dessa symtom blev extra tydliga. Jag var lättirriterad och blev arg för småsaker. 

2,5 år efter att jag tog ut spiralen så mådde jag hästlängder mycket mycket bättre än innan uttaget. Jag fungerar i min vardag idag. Det gick dock i perioder, där jag mellan elimineringen av koppar, mådde helt normalt. Verkligen helt normalt. Med energi, glädje och ork! Till att falla tillbaka i de gamla symtomen igen, med en känsla av förgiftning i kroppen. Att det gick i dessa tydliga perioder visar på att det inte var utmattningssymtom som läkarna spekulerade kring, men som jag aldrig kände stämde in på mig. Inte heller kronisk trötthet som de också spekulerade kring. Det som det däremot stämmer exakt in på är kopparöverskott och eliminering av metaller och då just koppar. Därför är jag helt övertygad idag om att det var spiralen som orsakade mitt dåliga mående. Min kropp hade samlat på sig koppar som lagrats i organen. 

Idag, 7 år efter uttaget av min kopparspiral, mår jag prima. Jag tränar och motionerar, jag har sakta gått ner 20 kg som jag samlade på mig under dessa mardrömsår. Jag känner mig glad, lycklig och stark. Mitt gamla jag är tillbaka. Även om livet fortfarande har utmaningar och vissa perioder är stressiga, så hanterar jag det. Jag blir pigg efter vila och återhämtning, och ångesten lyser med sin frånvaro. Det är en sådan enorm skillnad att det inte går att jämföra ens. Det är jag så tacksam för.